Mirro Isidor

 
Hem till Mirro
Hem till Anna

Jag födde den 24 maj 1979 på en äng på Furubäcks stuteri min mamma heter Isabella och pappa Maskot. Jag levde ett härlig liv i Mårdaklev där stuteriet ligger med Agneta. Jag blev inkörd och var bäst när jag som tvåring gjorde draglagsprov. ( Jag är inte lite stolt). Jag var inte tillräckligt vacker. (Hmpf en skymf mot mitt ego) för att få vara hingst så jag kastrerades som treåring. (Vilken förlust, min föl hade blivit dom vackraste). Såldes till en man utanför Borås i Fritsla.

Jag blev riden där och dom försökte köra mig men då fick jag ett spel, så dom slog mig. Jag slutade lita på människan. Det var här jag stod när en ung flicka Anna och hennes far Rolf hittade mig. I augusti det året jag var tre. I hagen där jag gick fanns ett fjordföl och ett brunt sto deras namn har jag glömt.

Anna ledde ut mig från hagen och hon kände överallt på mig och ett träns letades fram och hon hoppade upp på min rygg. Vi tog en liten sväng och sen släptes jag i hagen igen.

Jag måste också tala om att jag hette bara Isidor innan jag kom till Hindås och Anna.

Det gick ett par dagar sen lastades jag. När jag kom fram lastade Anna ur mig och jag tittade mig nyfiket omkring. Jag såg en fjording till. ( En snygging till) och tre bruna hästar i olika storlekar. Innan jag leddes in i stallet, där blev jag borstad och insläppt i en box.

Nästa dag kom Anna, hon talade om att jag skulle få ett nytt namn Mirro för att Isidor var ett åsnenamn. Sen sadlade hon mig och vi red en liten sväng runt tjärnet. Jag tyckte det var toppen. När vi kom hem släppte dom ut mig till den andra fjordingen. Han berättade att han hette Bore, vi pratade mycket det visade sig att han var halvbror till min mamma. (häftigt).

Efter ett tag lärde jag känna dom andra hästarna också. En ilsken new Forest Star, han talade snabbt om att det var han som bestämde ( inte mig emot). Han jagade mig genom staketet första gången vi träffades, sen lugnade han ner sig. Ett gotlandsruss Nicke. Han var en underlig typ, han gillade inte att gå ensam vare sig i hagen eller ute och hade många underliga idéer. (jag gillade en del av idéerna). Och halvblodet Bolo, han gillade inte mig, (jag gillade inte honom heller) han sa att Anna var hans och att jag hade tagit henne ifrån honom. (Hur skulle lilla jag kunna göra det?)

Det kom folk och red på Bolo och en dag var han borta. Jag fick ha Anna för mig själv. Jag kan inte säga att vi gillade varandra. Vi hade någon slags hatkärlek. Jag litade bara på mig själv och jag är bäst, snyggast och vackrast. ( Titta på bilderna på mig!)

En dag red vi ner till Hindås jag var nervös men Bore var med och försökte lugna mig. Det kom ett stort monster mot mig som fnyste jag sprang allt vad jag kunde. ( Jag har fått reda på att detta monster var en buss) Jag lugnade ner mig till slut. Jag var helt slut när vi äntligen vände kosan hemåt, men när vi gick över järnvägspåret snubblade jag och skrapade upp framknäna. Anna plåstrade om mig när vi kom hem.

Jag lärde känna en annan tjej också Jessica. Åh vad kul det var att bli riden av henne jag fick gör precis vad jag ville och jag stack så det var en fröjd om det. Vi lekte jämt.

Jessica ledde mig till ett annat stall med travhästar. Jessica och jag vi var ute och busade varje dag. (skitkul)

Så dök Anna och Bolo upp. (Varför kom han tillbaks?) Vi red alla fyra många gånger det var jättekul. Men Bolo kom aldrig att gilla mig. (Vem bryr sig?)

Efter ett år här i Hindås, gjorde jag något dumt, jag busade i hagen som vanligt. Sprang ut och in bland träden i hagen och plötsligt missbedömde och sprang rett in i ett träd. Det gjorde så ont, jag kunde inte stödja på mitt en framben.

Anna kom och ledde mig tillbaka till det andra stallet. Veterinären kom och jag fick vila. När jag blev frisk bestämde Anna att hon skulle gör mig trafiksäker. (hehehehehehehe) Det gick inte så bra, jag är hemskt rädd för stora lastbilar och bussar. Anna red först Bolo och sen mig i några år.

Bore och Nicke gick bort när jag var 4år.

Efter att Anna gett upp att få mig trafiksäker levde några år i lugn och ro man red mig bara bär någon hade tid annars åt jag mest i hagen och blev rund och fin. (Vackrast som få)

En dag kom en tjej och tittade på Bolo, ett par dagar senare red Anna på Jessicas islänning Rollo och den främmade tjejen Bolo. Dom red iväg vart vet jag inte men det vara bara Anna och Rollo som kom tillbaka.

Jag fick reda på vart Bolo tagit vägen en vecka senare när Anna sadlade mig och red dit.

Bolo kom tillbaka efter en månad. (Otur för mig) Han var mycket sur på Anna som lämnat han på ett främmande ställe.

En vecka senare kom "HON" hon var så vacker, när Anna ledde ur henne ur transporten och hon trippade in i stallet, (Mitt hjärta slår än för henne)

Jag fick träffa henne först, hon hette Fanny sa hon men Anna döpte snabbt om henne till Isa. (mycket vackrare än Fanny) Isa var en fjordhäst/halvblod. (Jag kan se henne än hur läcker hon var)

Bolo åkte iväg samma dag. Jag såg honom aldrig mer. (Vem saknar honom?)

Jag fick två lyckliga år tillsammans med Isa vi red ihop jätte ofta. Nu red en tjej som hette Christel mig.

Det har hänt en underbar sak till sen Isa kom hit, Anna har fått en liten baby Ninni. Jag älskar barn och Ninni får gärna rida på mig. Jag är så försiktig då.

Två år senare får Anna en baby till Eric. Så två andra tjejer har ridit Isa, dom klarade inte av Isas alla påhitt.

Så började Anna rida Isa igen men det funkade inte alls, Anna kom oftast hem och var så arg på Isa att tårarna rann och jag började förstå att Isas tid hos mig nog snart var slut.

Så kom den sorgligaste dagen i mitt liv. Det kom tre tjejer och tittade på Isa och red henne. Dom skulle lasta Isa men Isa ville inte så hon slet sig loss och sprang till grannen. (1-0 till Isa) Ja, ni vet säkert hur människor är inte ger dom säg för att man inte vill gå in i transporten. Så dom tvingade in Isa och där åkte hon. Min stora kärlek. (Älskar dig än Isa!)

Anna började rida mig mer och mer. Men för henne fick jag inte leva hur mycket bus som helst. Jag tycker livet ska tas med en klack spark. Vi hade fortfarande en hatkärlek till varandra.

Vändningen kom en vacker dag i slutet av juli det året jag var 11år. Anna hade satt upp ett par hinder i paddocken, där var ett hinder som var gjort av trallar. Jag hade aldrig hoppat det förut så jag måste titta noga på det när jag hoppade det. Hmmmmm. Klantigt. Resultatet blev att jag landade mitt i det och fastnade med båda frambenen i trallen. Där stod jag och kom ingenstans. Paniken växte och jag stegrade mig men vad hjälpte det. Anna ropade på Rolf. Sen tröstade hon mig genom att smeka min hals och säga lugnande ord i mitt öra, medan Rolf sågade loss mig.

Jag skadade en sena på vänster fram och fick vila ca 1 månad och sen satte Anna igång mig långsamt. Efter detta litade jag bara på Anna och ville bara vara med henne.

Men när hon denna vinter styrde upp mig på tjärngärdet och började kräva en massa saker av mig slog jag bakut när hon la till skänklarna och stegrade mig när hon tog i tyglarna. (Anna hade några år tidigare lärt mig att stegra på kommando. Vilket var bra. Nu stegrade jag mig så fort jag inte fick min vilja igenom.) Hon lessnade snart och all dressyrridning lades på hyllan. (Hurra!! Jajajaj min lycka blev kort, läs vidare får ni se. Vem som blev så bra i dressyr att han tävlade i lätt A dressyr.)

Sommaren jag blev tolv kom att förändra hela mitt liv. Hela sommaren tränade Anna och jag på att hoppa.

En varm dag i augusti tvättade Anna mig. (Ja vem var blötast när det var klart kan man fråga) Jag fick stå inne på natten fast det var varmt ute.

Tidigt nästa dag kom Anna och borstade mig i en timme. Hon var så konstig, nervös och hela tiden sa hon till mig att jag skulle göra mitt bästa. (Så som jag inte alltid gör det?)

Vi red iväg, fast Anna ledde mig långa sträckor så kom vi fram till Wiebo. Massa hästar, människor och så vackra jag. Jag hade en tjej som red mig då och då Karin. Hon var där också och massa andra jag kände. Anna var så nervös att hon nästan grät. Jag förstod inte varför. Det här var ju kul. Äntligen satte Anna upp och red in i ett hus. (Min första uppfattning av ridhus) Jag tittade mig nyfiket omkring och där mittemot kom en fjording nästan lika vacker som jag emot mig. Men innan jag hann hälsa styrde Anna mig bort. (jag vet idag det var en spegel) Det stod två hinder i huset dessa ville Anna att jag skulle hoppa. (Aldrig tänkte jag.) Dom sänkte hindret så att jag kunde bara kliva över det. En tjej kom fram och skällde på Anna och sa att hon inte hade där att göra eftersom jag inte kunde hoppa. Då tände Anna till och jag förstod att här var det ingen ide att bråka.

När vi hoppat ett par gånger gick ut ur huset jag fick en stund att pusta ut.

Anna satte upp igen och nu styrde hon in mig i en paddock med hinder. Anna hälsade på domaren och vi fick klar tecken. Sen bar det av över hindrena Anna var på mig hela tiden jag hade inte chans att bråka och runt kom vi utan att riva ett ända hinder. När vi gick ut klappade tjejen som öppnade och stängde grinden mig...

Anna var överförtjust och kunde inte berömma mig  nog. Jag fick massor av klappar och godis av all jag kände.

Efter en stund skulle vi in igen. Men då blev Anna osäker hindrena var jättehöga. Jag total vägrade på andra hindret och Anna var nöjd en då och klappade om mig.

Jag fick min första fina blårosett. Jag var mäkta stolt när jag kom hem igen. Jag berättade för kompisarna i hagen. Jag skröt en hel del om hur vi hade flugit över hindren. Star tog snabbt ner mig på jorden. Det var väl inget att tävla det hade han gjort en miljon gånger. Innan jag berättade något för någon gjorde jag det jag älskar mest att göra. Rulla mig i dammigaste stället i hagen.

Vintern gick sin gilla gång jag blev riden av en tjej som hette Nina hon var snäll och trevlig att vara med. På våren tränades mycket hoppning.

Så kom en dag då Nina och Anna borstade mig extra noga och vi styrde stegen upp till Limmerhult, där hade jag tränat hoppning många gånger. Det var massa människor och hästar där. Karin var där också hon höll mig medan Anna och Nina gick in i paddocken som var full av hinder. Nina satte upp på mig. Hon var väldigt nervös och jag tänkte skoja lite med henne och stack iväg allt jag kunde. När jag stannat var Anna arg på mig. Nina hoppade fram mig och sen gick vi in i paddocken, men var vad det här. Hindrena var jättalåga. Jag försökte inte äns hoppa jag klev över dom. Men lyckades ändå att inte riva något. Jag fick en snygg vit rosett.

Anna satte upp på mig efter stunds vila, red fram och hoppade ett par hinder och snart var jag inne på banan med hinder igen men nu var dom högra och jag blev på topp humör. Jag galopperade och hoppade fort, fort så att gruset flög omkring oss. Felfritt (naturligtvis) En snygg vitt rosett till.

Vi tävlade några gånger till det året och jag älskade det.

Hösten kom Anna borstade mig extra noga denna dag. (ja, tävling igen) Vi red till ett stall där en kompis till mig står en arab Papis och hans skötare Ulla. Anna hoppade av mig och pratade med Ulla innan vi följdes åt upp till Hage Hill. (där allt hände) Jag tacktade och löjade mig för att jag var så glad för att gå med Papis. Han tyckte jag var fånig så jag slutade snart och gick ordenligt. Hela tiden sa Anna att det här skulle bli ett fiasko utan like och hur hon låta Ulla övertala henne till detta.'

Vi kom fram till en gård med många hästar. Anna och Ulla klev av oss. Anna var så nevös. Hon sa att vi skulle göra bort oss inför Kerstin. (Vem det nu var?) Jag skulle bara sparka bakut och stegra mig. Kerstin kom ut ur huset och Anna varnade henne för hur det här skulle gå. Hon kände minsann mig. (En förolämpning) Jag blev presenterad för Kerstin. Anna viskade i mitt öra på väg ner till paddocken. "Snälla Mirro skärp dig. (Jag kan inte förstå vad hon menar med det.)

Aldrig har jag känt mig så stolt som nu. Kerstin stod och såg på mig. Jag blåste upp mig och gjorde allt som Anna ville så gott jag kunde.

Efteråt var Anna nöjd med mig och förvånad. Jag hade aldrig varit så lydig.

Vi red upp till Kerstin många gånger och tränade dressyr och jag skärpte mig alltid. Efter ett extra jobbigt pass hos Kerstin, var jag så trött på hemvägen att jag glömde se var jag satte fötterna. Snubblade och fick huvudet under mig men lyckades på något sätt att komma på benen igen. Anna hoppade genast av mig. Jag hade skavt bort pälsen på halva ansiktet och halva pannluggen var väck, framknäna blödde. Anna satte upp trots att jag hade så ont huvudet. På den här tiden hade Anna ont i sina höfter och hade svårt att gå. Jag skakade hela tiden huvudet för att bli klarare. När vi kom till Papis stall var Ulla där och tvättade rent mina sår. Sen gick vi hem.

Hela dagen efter denna händelse låg jag ner och vilade mitt huvud gjorde fruktansvärt ont. Som tur var gick huvudvärken snart över och jag blev mitt gamla vanliga sorglösa jag.

Några veckor efter händelsen var det dags igen. Det tvättades och borstades. Nästa morgon var vi på väg till nästa tävling, men denna gång skulle det inte bli som jag hade tänkte mig.

Anna var nervös vi hämtade upp Papis på vägen. Väl hos Kerstin var det inte så mycket folk när vi kom. Men Nina och Veronica som brukade rida mig ibland var där.

Efter en stund satt Anna upp och vi gick ner i paddocken och värmde upp. (Men var var hindrena?) Anna red mig en b it bort från paddocken viskade i mitt öra nervöst. "Att bara jag gjorde mitt bästa skulle hon göra sitt bästa"

Så var det vår tur. Jag gick snällt in i paddocken, men var var alla hinder jag skulle hoppa över?. Förvånat tittade jag mig omkring. Upptäcker all dessa människor som tittar på mig. När Anna sätter mig i trav har jag blåst upp mig och lyder minsta vink från Anna. (Det här var det roligaste jag varit med om) När vi äntligen gör sista halten och vi skrittar ut klappar Anna om mig och sa att jag var den bästa hästen i världen. (Hmmm, som om jag inte alltid varit det!)

Nu följde en nervös väntan. På vad visste jag inte. För jag fick äta av det saftiga gräset och var hel nöjd med det. Men Nina och Veronica sprang fram och tillbaka.

När sista hästen var klar i paddocken blev det en nervös väntan. Plötsligt blev jag medelpunkten, alla skulle klappa mig och kunde inte nog berömma mig. Jag förstod ingenting. Förrän Anna red ner mig i paddocken och mitt namn ropas upp först. (Jag är världsbäst på dressyr). En snygg rosett till. Anna kunde inte nog berömma mig på hemvägen.

Jag och Anna börjar nu regelbundet rida hos Kerstin. Jag går både med på lektionerna på onsdagskvällar ihop med dom andra lektionshästarna. Sen rider vi privat lektioner.

Jag har glömt att berätta en sak. Jag har ju glömt Bodil, hon började rida mig några år efter att Eric föddes. Vi går mest i skogen. Bodil har alltid morötter till mig. (Älskar henne)

Bodil rider också på lektionerna på onsdagskvällar. Det finns en häst här på Hage Hill som jag är bästis med, Pilo han är halflinger.

Hemma red Ninni mig ibland, jag är så snäll mot Ninni. Eric rider också fast då rider han ihop med Anna, dom sitter två på mig och Eric vill bara galoppera. (Inte mig emot)

Jag upplevde mitt första ridläger på Hage Hill. Det var kul att komma dit varje dag i en veckas tid. Jag stod ensam i en hage halvvägs till Hage Hill. Efter ridlägret fick jag komma hem.

Ett par år senare skulle Ninni på ridläger med Vackra mig på Hage Hill. Jag fick stå där uppe. Jag var den stora stjärnan (Naturligtvis) Sista dagen lärde jag alla barnen som ville på lägret att galoppera.

Jag blev allt duktigare på dressyr. Vi tränade mycket ihop med Nina och Veronica som nu hade en häst som hette Bombo.

Det jag nu ska berätta är det som vi skulle göra till Lucia på Hage Hill. Några veckor innan säger Kerstin att nu är det dags att börja träna till Lucia. Hon delade in oss i par. Jag och Pilo fick gå ihop. Men sen tog det roliga slut. Vi skulle gå all möjliga konstiga vägar i paddocken, fram och tillbaka ut och in mellan hästar. Jag blev skit sur. Stampade hovarna i marken.

På Luciadagen var jag iklädd älghorn dagen till ära och så denna fåniga kadrilj vi skulle göra. Ja, jag hittade inte på nått. (Inte denna gång!)

Detta upprepades år från år i nästan 5år.

Jag var också med i Hage Hills ponny hopplag med Veronica som ryttare.

Mitt i allt det här med Hage Hill åkte Anna och jag för att tävla nere i Tranemo. Detta åt hade jag gått som körhäst på midsommar och dragit massor med folk. Jag hade haft ont i ena benet efter det men inte så farligt. När Anna och Marianne skulle lasta mig för att åka till Tranemo fick Anna bokstavligt talat lyfta in mig. Ett ben i taget. (Ja dom ska inte tro att jag går in i en transport utan att protestera.) När vi kom fram lastades jag ur och jag trodde inte mina ögon, här fanns bara sådana hästar som var lika vackra som jag. Jag ställdes i en stor box i ett ute stall. När Anna tog ut mig dagen efter. Gick jag förbi ett vackert sto Ia, hon var lika vacker som Isa. Hon var med på uppvärmningen och jag gjorde mig till för henne så Anna var arg på mig. Tyvärr blev det ingen tävling för mig. Jag var halt. Men jag fick se IA.

Vi hade ridit på Hage Hill i ca 6-7år. Sen tog det plötsligt slut och vi började tävla och träna på Wiebo istället.

Min sista tävling slog jag Bodils häst Charmör, som är någon gatukorsning. (Min vän, jag älskar honom)

Det finns en vän till Anna som heter Marianne, hon har ett vackert fjordsto Sissela. Vi gjorde en uppvisning på Hage Hillsdagen. Det var kul. Vi skulle backa in i bommar som låg på marken och vända och backa ut. (Som jag klarade med galans)

Marianne har gjort att jag kommit iväg på äventyr med Anna.

Jag, Anna och Marianne åkte till en tävling var har jag glömt, men jag vet att det stod mycket på spel. Anna var mer nervös en vanligt. Vi värmde upp och jag skötte mig exemplariskt. (Som alltid) Jag gjorde min bästa dressyruppvisning i mitt liv. Anna var jätte nöjd med mig. Trots det blev vi bara trea. Jag var nu nittonår men vid full vigör.

Nästa äventyr med Marianne var när vi åkte till en ridbana någonstans ovanför Surte och Bohus. Tyvärr var det en kadrilj vi skulle träna till. (Ja ni vet vad jag tycker om det) Men vi var 6-8 vackra fjordingar i varierande ålder. Vi träffades ett par gånger och så blev det dags för det jag ska berätta nu.

Mitt sista framträdande. Marianne körde oss till Slottsskogen i Göteborg där skulle det vara rasuppvisning. Det var samma fjordhästar som vi tränat med och som final skulle vi göra kadriljen. När vi kom fram gjorde Anna iordning mig och sen red vi och ett par till runt i Slottsskogen. Så var det dags för kadriljen. Jag skötte mig fint, fast jag var sur. Men Anna var på ett strålande humor och det smittar. Så bytte vi håll och jag fick en fyra åring framför mig och denna häst var livrädd för högtalarna, då såg jag min chans att visa vem jag är. Så nu vägrade jag att gå i närheten av denna högtalare. Jag sprang på tvären och in mitten och förstörde mycket. Men Anna blev inte ond hon bara skrattade åt mig och mina hys.

Nu var jag tjugo år och levde ett härligt liv då köpte Anna en ny fjordning Minos. I slutet av november kom han. Minos var livrädd för mörka hästar så när han ställdes i boxen intill Accra en travkorsning. Klättrade han över boxdörren och gjorde sönder dörren. Han flyttades in till mig. Gjorde sönder lampan i taket men lugnade ner sig efter någon vecka. Jag fick vara Minos läromästare, det roade inte mig. När Anna tog med honom som hand häst på ridturerna var Minos bara till besvär. Men ändå gillade jag Minos.

Vintern 2000 hade Anna skaffat sig en ny man Thomas och honom gillade jag. Han bjöd mig på snus och öl. (ja inga stora mängder. Fast Anna brukar säga att hade jag varit människa skulle jag sitta med cigarett i ena handen och en öl i andra.). Thomas red på mig, han hade aldrig suttit på en häst innan så jag var snäll mot honom.

Så kom min sista vår 2002 jag var nu 23 år. Vi släpptes på sommar bete. Jag vet inte varför men jag vrickade hoven och det gjorde så ont. Efter lång vila skulle Anna rida mig igen men det gjorde så ont i mina framben. Jag gick i hagen hela denna sista sommar. Anna kom och skötte om mig. Sen blev det höst och det värkte än värre i mina ben. Gösta veterinären kom. Vad han sa gjorde Anna ledsen. Jag ville nu bara få slippa det onda. Så kom dagen då Anna och Thomas tog kort på mig. Anna grät och viskade i mitt öra att allt snart skulle bli så bra för mig. Men också att hon skulle sakna mig. Vi hade haft ett härligt liv ihop. Dagen efter tog Anna in mig tidigt på morgonen jag kunde knappt gå till stallet. Hon grät hela tiden. Stina (Annas syster) kom och Thomas dom lastade mig, jag tänkte bara kul att komma till ett nytt ställe. När vi kom fram kom en främmande man fram till oss och talade med Anna och dom lämnade över att papper som Anna skrev på, sen tog mannen mig och ledde in mig i det främmande stallet. Sen minns jag inget mer.

Jag vaknade upp på gröna ängars ö, här är jag nu ihop med Bore, Nicke, Mascot, Star, Accra, Bolo och alla andra hästar jag har känt under mitt liv. Jag har inte ont längre jag kan galoppera så mycket jag vill. Nu väntar jag bara på att Isa ska komma hit.